Om sorg, trollkonster och humor

25.08.23-16.09.23

Om sorg, trollkonster och humor (About sadness/care, magic and humor) at Växjö konsthall with Ingela Johansson and Elin Sundström. The exhibition included a selection of Region Kronoberg's art collection, selected by Ingela Johansson. The exhibition resulted from a six month long public art project with site- and context realted investigations in Räppe and Växjö in relation to the planning of a new hospital.

Exhibition text in Swedish:

En lång fläta av gräs ringlar längs väggen på Växjö konsthall och ut i rummet på golvet för att avsluta yvigt ihopsamlad och omfamna en skålgropsten i keramik, som här offrar hasselnötter till hasselmusen. Flätan är gjord av Elin Sundström och har tillverkats under en av konstnärens många vistelser i Östra Räppe längs Helige å, platsen som under våren 2023 var tänkt för Växjös nya sjukhus. Att fläta in sig i en omgivning, likt hasselmusen eller grönfinken gör när de bygger bo, är ett sätt för konstnären att bli varse och komma i kontakt med en specifik miljö. Flätandet skärper närvaron och öppnar sinnena för platsens varande, ljud och dofter. Det är en tidskrävande aktivitet som ger utrymme åt såväl förundran som sorg över naturens tillvaro. Under projektets tidiga byggskede existerade sjukhusbygget, som nu är avbrutet, endast i form av ritningar. Tomten var obebyggd och det som istället blev synligt för konstnärerna på platsen var kulturlandskapet med dess djur, växtlighet, fornlämningar och riksintresset Bergkvara. Dessa ingångar har legat till grund för Sundström som ur ett djupt tidsperspektiv och arkeologiska spår av omsorg utforskat vad läkande rum kan vara i relation till sjukhusets planerade stilla rum och rum för avsked. Hur kan vi gestalta rum som ger tröst under sorg åt människor med olika bakgrund, behov och ritualer i känslomässiga, existentiella och spirituella läkningsprocesser? Den komplexa frågan har konstnären närmat sig genom samverkan människa - naturmiljö och tankesättet ‘nymaterialism’ i vilket materialitet har agens som medskapare av sig själv, vår gemensamma värld och våra berättelser.

Ingela Johansson har i sitt arbete i Växjö breddat sitt utforskande kring omsorg som ett slags samhällets kitt. Parallellt har konstnären intresserat sig för läkningsprocesser ur ett holistiskt perspektiv sett genom kraftplatser, konsten och alternativa behandlingar inom den medicinska vården. Utställningens och projektets två konstnärer har flera beröringspunkter, båda tillämpar lyssnandets principer och värnar inifrånperspektiv som gör ofta åsidosatta röster och frågor hörda. Sundströms arbeten växer fram med naturliga material i nära dialog med landskapet för att förstå dess betydelse och natur samt människans samspel. Bakom Johanssons verk finns ett annat slags inlyssnande av sociala möten, platser och arkiv i vilka mikrohistorier trådas upp för att synliggöras mot världen, ofta med hjälp av pensel, textil eller filmkameran.

Väggtapeten som täcker ena sidan av utställningsrummet och som gör sig synlig långt ut på gatan via konsthallens stora fönster visar ett fotografi i svartvitt av en muralmålning i en sjukhuskorridor. Målningen föreställer en clown som är gjord av konstnärer, teckningslärare, konstpedagoger och patienter på Beckomberga sjukhus på mitten av 1970-talet inom projektet Konst som omsorg. Med sitt naivistiska uttryck tittar clownen vänligt rakt fram och möter betraktaren inkännande med huvudet lite på sne. Tapeten är framtagen av Johansson som uppmärksammar radikala projekt genom historien som vågat använda sig av konstnärlig kompetens i situationer som rör människor och miljöer kopplade till vård och omsorg. I samband med att beredskapsarbete i Stockholms läns landsting även skulle innefatta kultursektorn, initierades Konst som omsorg 1974 i dialog med Konstnärernas Riksorganisation. Konstnärer anställdes inom vården med uppdrag som i grunden var pedagogiska, medskapande och nytänkande och syftade till att förbättra vårdmiljön. Konsten skapades ur konstnärernas direkta upplevelser på kliniker och institutioner, genom engagemang och problemlösningar. Resultatet blev experimentella verk, miljöarbeten och konst som svarade mot landstingets önskan om ‘funktionskonst’, vilken hade för avsikt att stimulera brukare med särskilda behov. 

Begreppet omsorg förknippas ofta med det mellanmänskliga — den omvårdnad som sker på individnivå i den privata familjesfären samt den sociala omsorg som sker på ett strukturellt samhälleligt plan genom verksamheter, mellan vårdgivare och patienter. Omsorg är till stor del en praktisk men ‘tyst kunskap’ vi sällan sätter ord på. Den kännetecknas av mjuka värden och handlingar som många gånger är omätbara och svarar dåligt mot ’New Public Management’ — det privata näringslivets metoder och det styre som kommit att prägla den svenska välfärdssektorn sedan sent 90-tal med fokus på resultat, måluppfyllelse och effektivitet. Reformerna och privatiseringen har bland annat lett till färre vårdplatser, kortare vistelser i sjukvården, fler administrativa uppgifter för personal och mindre tid för patientnära arbete. 

Ett av spåren i Ingela Johanssons arbete har varit humorns vara i vården. För drygt trettio år sedan inrättades humorterapi på försök på CLV för att påskynda tillfrisknandet hos vissa patienter. Projektet Humorvagnen rörde sig på hjul mellan olika kliniker och drevs av friskvårdskonsulenter med filosofin att skratt är läkande. Humorterapi kan till viss del förstås i sammanhanget av ett helhetsperspektiv på hälsa vid den tiden, i takt med att icke-medicinska hälsoeffekter som ‘funktionell mat’ och fysisk aktivitet evidensbaserades och blev del i behandlingar. Konstnärens intresse för projektet ligger i dess alternativa karaktär och mobilitet samt i dess koppling till sjukhusclownens arbete. Förmågan att få oss att skratta är clownens mest utmärkande drag och genom skrattet även ha kraften att skänka helande. Det är en allmän uppfattning som kan spåras tillbaka till antiken och Hippokrates, den grekiske läkaren som uppmärksammades för sitt vetenskapliga förhållningssätt till medicin. Det är troligt att narren redan under antiken även underhöll och skojade i kloster eller tempel avsedda för helande och sjukvård. Sjukhusclownen som vi känner till den idag började i New York 1986 när cirkusclownen Michael Christensen grundade Big Apple Circus Clown Care med syfte att besöka sjukhus och hjälpa till i läkningsprocessen med hjälp av humor. Dessa nya sjukhuskaraktärer som gästade sjukhusen parodierade läkarnas arbete så att de skulle framstå som mindre skrämmande för unga patienter och på så sätt avleda och minska oron.

Likt clownens avdramatiserande inverkan på brukare, anhöriga och personal kan konst i vårdmiljö fungera som en positiv distraktion i en orolig eller drabbande situation. För att sjukhusclownen ska lyckas med sin uppgift behöver den ha en tränad känslighet i mötet med varje ny individ. En liknande känslighet är en förutsättning vid inköp och placering av konsten som behöver vara specifik för att möta behovet hos olika mottagare inom vårdens skilda avdelningar. Konstupplevelser kan stärka och stimulera våra inre förmågor och i förlängningen underlätta läkningsprocesser och främja den existentiella hälsan. Hälsoeffekterna kommer inte från konsten i sig utan ifrån det engagemang vi skapar kring dem. Konst gör världen större och genom det estetiska kan vi också få distans till oss själva — skifta perspektiv. Det kan i sin tur skapa lugn, avlastning och bli ett välkommet avbrott i vårdsituationen.

Som ett sätt att närma sig CLV och förstå en sida av sjukhusets identitet har Johansson studerat konsten som visas där och spårat uttryck av omsorg och kroppslig kunskap i samlingen. I utställningen visas ett femtontal konstverk som tillfälligt lånats in från lasarettet och regionens konstarkiv, bland annat Ulrica Hydman Valliens (1938-2018) del av en större lekskulptur gjord tillsammans med Bertil Vallien, Liselotte Jörgensdotter och P-A Lundahl; en litografi av en grupp nyblivna mammor som omfamnar sina bebisar av Sven Ljungberg (1913-2010); en målad trärelief av ett barn som varsamt håller en fågel mot sitt bara bröst av Ronald Miller (1938-2021); och en etsning av den tyska-svenska målaren Lotte Laserstein (1898-1993) — ett av hennes många självporträtt som så ofta speglar sorgen över allt hon förlorade när hon tvingades lämna sitt hemland. Verken är inköpta för regionens lasarett och vårdlokaler och ses i utställningen med nya ögon i ljuset av en omvandlingsprocess. Nyförvärv till samlingen görs regelbundet och de största satsningarna på ny offentlig konst, såväl byggnadsanknuten som lösa konstverk, görs vid ny-, om- och tillbyggnation. Många gånger involveras sjukhusets verksamhet när konsten ska hängas om eftersom personal besitter kunskap kring hur patienter och anhöriga rör sig i lokalerna, och hur de mår i kontexten av den specifika vårdavdelningens behandlingsområde.

Omsorg förutsätter närvaro, empati och inlevelseförmåga. Det grundar sig på ett relationellt förhållningssätt, oavsett om relationen är mellan människor, enkom eller människor och andra arter. Människans möjligheter till meningsfull samverkan med sin naturliga omgivning är en återkommande fråga i Elin Sundströms praktik. Inspirationen till de handblåsta glasobjekten i utställningen kommer från urtida kosmologier och folktro i Räppes kulturlandskap — förhistoriska världsuppfattningar i vilka material och djur tillskrivits specifika egenskaper som har varit betydelsebärande för människan och dess samexistens med naturen. Med utgångspunkt i arkeologiska fynd från Smålands första glasbruk i renässansens Trestenshult utforskar konstnären hur magi, berättelser och liv kan bebo objekt. Det handlar om materialets agens och ursprung samt djurs symboliska betydelser som i sin tur kan ge oss helande kraft. Även hur det materiella kan få liv via sägner, kunnande om naturen eller lokala hantverk som traderas från generation till generation, och på så sätt ge mening åt vår existens här och nu. Från utgrävningar i Trestenshult har arkeologer kartlagt att glaset framställdes med Waldglas-tekniken där sanden som har använts har varit järnbemängd vilket färgat glaset grönt. Samt att kunnig arbetskraft invandrade från Tyskland och Italien. Hyttan berättar om kulturlandskapet, makten kring Bergkvaragodeset och om en glastillverkning som äger rum nästan 100 år tidigare än den historia vi vanligen hör talas om i Småland, genom etablerandet av Kosta glasbruk 1742. 

I utställningen bildar en glasskål och en serie runda glasskivor på olika höjder en egen rumslighet. På nära håll syns ett mikrokosmos av luftbubblor och partiklar i de svagt gröna glasobjekten. Samtidigt förvränger den naturliga virvel som bildats i glaset det som betraktaren ser på andra sidan. Det handlar om vår plats i tid och rum, vår relation till det mer-än-mänskliga och kroppens oskiljaktiga relation till landskapet. Skivorna har fått en fot i massivt ekträ med inristade bilder av djur såsom fladdermusen och ålen vilka har sina habitat på Räppevallen och i Helige å. Ristningarna är inspirerade av så kallade trollbrädor från 1600-talet som ofta satt placerade i uthus nära djuren. Dock är brädornas runliknande tecken, figurer och symboler svåra för samtiden att tolka, och vi vet lite om dess funktion eller betydelse. Installationen förhåller sig till ett djupt tidsperspektiv som riktar blicken bortom vår linjära tidsuppfattning och visar på ett förhållningssätt till kultur och naturmiljö laddat med poetik, magi och kanske till och med tro. 

I romanen Djurens liv tar författaren J.M Coetzee upp filosofen Thomas Nagels exempel om fladdermusen, som för honom är ett fundamentalt främmande liv. Romanens huvudkaraktär, Elizabeth Costello, ifrågasätter Nagel som implicerar att vi måste uppleva en fladdermus liv genom dess sinnesgåvor för att förstå den. Costello, påminner oss om att vara en levande fladdermus är att vara fylld av vara, och att helt och hållet vara fladdermus är som att helt och hållet vara människa. Hennes slutsats är att det inte finns någon ursäkt för den avsaknad av empati som människor uppvisar gentemot andra arter eftersom det inte finns någon gräns för hur vi kan tänka oss in i någon annans tillvaro. 

Forskning pekar på samband mellan människans existentiella hälsa och god psykisk samt fysisk hälsa. Den existentiella dimensionen kan innebära känslan av att vara en del av ett existentiellt sammanhang, upplevelsen av att vara en del av en kontext som är meningsgivande och som upplevs som större än en själv. I Filmen Searching for the Spiral (2023) skildrar Ingela Johansson en inre resa som konstnärens alter-ego Konstnärsmamman gör med filmkameran i hand i sökandet efter sina rötter och existentiell mening i en tid präglad av sociala och politiska kriser. Filmen är producerad utanför uppdraget i Växjö men tar inspiration från spår i projektet och uppväxtens landskap — Småland, eller det som förr kallades Värend. I filmen möter vi urformen spiralen i naturens geometri, i arkeologiska utgrävningar och historiska kraftplatser i Värend, Glastonbury och Lyme Regis i England — kulturhistoriska platser människor färdas till och aktiverar genom sina sinnen i sökandet efter samhörighet och längtan i att förstå sin mening.

En röd tråd i utställningen är praktisk kunskap i förhållande till den evidensbaserade kunskap som dominerar vården i stort. Som yrkeslivets kunskapsteori förknippas praktisk kunskap med mellanmänskliga yrken så som till exempel vårdpersonal, clowner, präster, terapeuter, även musiker, skådespelare och konstnärer — vilka alla möter andra människor. Dessa yrken lutar sig mot kunskaper genererade av arbetslivet och från att vara människa, en kunskap som sitter i kroppen. Fokus ligger dock inte på det subjektiva, då både ‘subjektiv’ och ‘objektiv’ hör till ett annat synsätt på kunskap. Konstnärlig gestaltning baseras på praktisk kunskap och kan många gånger fånga det som är svårt att klä i ord. Utställningens konstnärer synliggör i sina arbeten den här typen av kunskap, dels via hantverket och dels genom att titta på sin egen roll bredvid arkitekter och byggplanerare för att se vilket utrymme den konstnärliga kompetensen har i samhällsplaneringen i stort. Att som konstnär få komma in och arbeta i tidiga byggskeden är en möjlighet att vara med och påverka och formulera ramarna för planeringen av våra gemensamma rum. Samtidigt kan konstnärens arbete, trots begränsat handlingsutrymme och snäva budgetar, följas av orimligt höga förväntningar som att lappa och laga samhällets brister, eller likt sjukhusclownen komma in på timbasis och trolla med situationen. I en fiktiv humoristisk text, Clownen möter sjuksköterskan, möter greven, möter arkitekten, behandlar Johansson komplexiteten och vidden i just den frågan.

Utställningen uppmärksammar både sorgen och humorns plats i vårdmiljöer som något betydande att ta vara på och skapa utifrån. Sorgeprocessen är ett förändringsarbete vilken i de flesta fall gör personen i fråga mentalt stark och existentiellt förankrad. Humorn är en underskattad form av omsorg och mekanism för att hantera påfrestningar och stress för såväl vårdgivare som patienter och anhöriga. Inom ramen för ett undersökande konstprojekt som detta — offentlig konst i tidigt byggskede och konstnärlig blick på planering av ett nytt sjukhus — visar konstnärerna att en kulturpolitik och offentliga gestaltningsuppdrag som litar till den praktiska kunskapen, hos såväl konstnärer som vårdpersonal, ger goda förutsättningar att skapa vårdmiljöer som läker oss på många olika plan.

Sara Rossling

Curator

References:

River-and-I: A Multispecies story of loss and love on the brink, Sundström, Elin, (Red.) Lundquist Oritz Elena, Laboratory for Aesthetics and Ecology, Köpenhamn, 2021.

Karen Barad menar att materia och materialitet inte enbart består av substanser och föremål, utan är dynamiska fenomen, se Meeting the Universe Half Way: Quantum Physics and the Entanglement of Matter and Meaning. Barad, Karen Durham, NC: Duke University Press, 2007.

Se intervju med Ingela Johansson, www.filmform.com, 27 januari, 2023.

Se ‘funktionskonst’, Hallström, Sigun, Konst som omsorg, utställningskatalog, Konstfrämjandet och Stockholms läns landsting, Stockholm, 1979.

Begreppet ‘tyst kunskap’ (»tacit knowledge») kommer från Michael Polanyi, The Tacit Dimension, London: Routledge, 1967.

Se projektet Humorvagnen, Växjö centrallasarett: Historia, nutid, framtid, Höglund, Mats, Växjö: Svanberg, 2000.

Koller D, Gryski C, The life threatened child and the life enhancing clown: towards a model of therapeutic clowning, i Evidence-Based Complementary and Alternative Medicine, 5 mars 2008.

Wik A, Konsten att vara specifik – om konst i vården, rapport, Stockholms läns landsting, 2015.

Hansson M, Trestenshult och den tidiga småländska glashanteringen. I M. Hansson, J. Kock, & J. Vellev (Red.), Renässansglas i Norden (Vol. 37), Højbjerg: Hikuin, 2011. 

Djurens liv, Coetzee, J.M, Nora: Nya Doxa, 2000.

Vilsenhetens epidemiologi: En religionspsykologisk studie i existentiell folkhälsa, doktorsavhandling, Melder, Cecilia, Uppsala universitet, 2011.